Saffran Revolutionen (III)

Mary knackar otåligt på dörren till klassrummet. Hon har bestämt sig för att inte åka till Burma. Jag sänder ett tyst tack till Mike, som jag är säker på satte stopp för resan.
“De protesterar där borta, och militären använder våld” förklarar hon myndigt när hon stiger in i klassrummet. ”Vi måste stödja munkarna som protesterar!” Hon nickar allvarligt och tar fram en röd tröja med ett tryck av Aung San Suu Kyi på. ”Vi måste visa solidaritet!” säger hon och håller up t-shirten för mig att se. Studenterna ser upp från grammatik böckerna de tills nu varit upptagna med. “S-O-L-I-D-A-R-I-T-E-T” artikulerar hon sakta och tydligt och ser allvarligt på studenterna och får alla att upprepa ordet efter henne. Hon skakar lite på t-shirten hon håller i. ”RÖD TRÖJA” säger hon och nickar. Tröjan har samma färg som munkarnas dräkt förklarar hon. ”Jo” säger jag, ”vi förstår.”
Jag försöker lägga till att det redan hållits flera demonstrationer som studenterna och jag har deltagit i, där allt från sandaler till diadem varit rött för att visa vår solidaritet med de burmesiska munkarna, men blir avbruten av Thazin som pekar på Marys tröja. ”Tröjan är trasig!” utbrister hon och nickar mot vad som ser ut att vara en reva i tyget. ”Vad har hänt?”

Mary ler kokett och fnittar till. ”Äsch, inte är tröjan trasig. Vänta så ska ni få se!” Snabbt river hon av sig linnet hon har på sig och drar den röda tröjan över huvudet. ”Tadaa!” utbrister hon glatt, sträcker ut armarna och viftar på höfterna i en imitation av en show-girl.
Studenterna stirrar förstummat på Mary. Kampanj tshirten har fått en ordentlig urringning och större delen av Aung San Suu Kyis huvud är bortklippt för att visa en generös klyfta mella brösten. Thazin som sitter längst fram kan inte slita blicken från Marys lilla guldkors som glittrar och glimmar mellan brösten. ”Sexy lady, eller vad?!” ler Mary och blinkar förföriskt med ena ögat.
”Vet ni tjejer" säger hon med en allvarligare min, "det är viktigt att bevaka sin sexualitet. Precis som det är viktigt att slåss mot juntan eller för demokrati, är det viktigt att ni bevakar er sexualitet.” Hon nickar och låter sina ögon vila på alla studenter i tur innan hon fortsätter. ”Ni har alla blivit FÖRTRYCKTA” säger hon med eftertryck och väntar på att studenterna ska upprepa ordet efter henne, innan hon fortsätter: ”Er KULTUR är förtryckande. Mot kvinnor menar jag. Eller hur?” Hon nickar uppfodrande. ”Naturligtvis är det inte ert fel. Ni kan inte rå för er kultur. Men nu är ni i Thailand och lär er om hur det kan vara i andra kulturer, som i min kultur. Min västerländska kultur” förtydligar hon innan hon fortsätter. ”I Europa och i Amerika, där är kvinnor inte förtryckta. Vi kan till exempel rösta och ha på oss korta kjolar och ha sex.” Mary ler och ser ut över klassrummet. Thazin stirrar fortfarande storögt på henne. ”Men tröjan?” säger hon förvirrat. ”Den är ju trasig.”

Saffran Revolutionen (II)

Alla talar om revolutionen i Burma. Om munkarna och om nunnorna och civil befolkningen som har fått nog och protesterna som bara sväller och sväller. Vi väntar alla spänt på nyheter. Alla, det vill säga, utom Mary.

Hon ska ta med sig familjen på semester till Burma och är upptagen av att planera tempelbesök och boka hotel och packa matchande kläder. Hon frågar mig om jag tror det kan vara svårt att använda högklackade skor i Rangoon, ska hon bara ta med sig sandaler? Men hennes Manolo Blahniks är så snygga, hennes favoritskor. Och jättesköna att gå i, trots att de har så höga klackar!

Jag rycker på axlarna och påpekar att vägarna i Burma är inte så väl underhållna. Dessutom så marsherar så många människor där nu; hon kanske inte får plats att gå. Men det sista hör hon inte. Och barnen, frågar hon, vad ska jag underhålla dem med? Hon suckar och lägger till att det är så jobbigt att behöva tänka på dem hela tiden. Finns det kanske nån vattenpark i Rangoon som de kan leka i, eller nåt liknande till Disneyworld?

Hon packar kartor. Jag skickar henne BBCs karta över var demonstrationstågen har slingrat sig genom Rangoon. Jag skickar henne Irrawaddy's Burma karta med en timeline över protesterna. Och då hon är amerikan, skickar jag henne CNNs kortfattade och mycket förenklade summering av Burmas bensinprotester, med en klar och okomplicerad karta i starka färger (som har små stjärnor i olika färger över var demonstrationer har hållits). Det visar sig att hon inte kan öppna bilagor på sin e-mail.

Jag tänker på hennes döttrar och bestämmer mig för att prata med Mary. "Jag tycker inte att ni ska åka till Burma nu," säger jag, "det är så oroligt där. Det kan kanske blir farligt. Tänk på flickorna." Men Mary övertalas inte så lätt. "Vi var i Rwanda 1994, det var spännande. Alltså inte när allt det där bråket hände," förklarar hon, "men sen, efteråt. Vi tog bilder från flyktinglägren. Det var så vackert där –vilken natur! Men det var svårt att få tag på vegetarisk mat. Och definitivt ingenting ekologiskt." Med en suck lägger hon till efter en stunds inåtvänd tystnad att ja, det är inte underligt att de dör så unga i Afrika med all den dåliga mat de äter. Med denna lilla insikt tar hon en klunk från vattenflaskan och säger adjö. Förklarar att hon måste hinna till gymmet innan skoldagen är över och barnen ska hämtas och skjutsas. Hon ger mig en liten kram på vägen ut och vinkar ett glatt hejdå från bilen.

Jag bestämmer mig för att tala med Mike. Han kanske ser på nyheterna. Och han borde absolut kunna öppna bilagor i sina emails även om han inte ser på nyheterna, han äger ju ett dataföretag. Funkar inte det ska jag säga att det inte finns någon vegetarisk mat i Burma, inga grönsaker alls. Och definitivt ingenting ekologiskt.

Saffran Revolutionen (I)

Jag tar semester från Mary, och från skolan, och reser till ett regnindränkt och fuktigt Rangoon. Det är juli 2007 och alltså bara ett par veckor innan den munkledda Saffran Revolutionen skakar om Burma med sitt krav på demokrati och frihet, men om detta vet jag ännu inget. Rangoon är en övergiven stad, bortglömd och trasig. Vägarna är sprukna, gatlyktorna står mörka och tomma och färgen på husfasaderna har falnat till ett grått ingenting. Hemma hos vänner, i vardagsrum tända med ljus och fotogenlampor, äter jag mat tillagad över kol. Ute på gatorna springer smutsiga barfotabarn i mina hasor, hungriga och uttråkade. Under ytan gror missnöjet.

Mannen hejdar mig när jag är på väg till affären. Han är liten och gråhårig och klädd i en skinande ren lila longyi. Hans engelska är välvårdad och stolt, med spår av BBC och det kolonialska 30-talets brittiska skolgång. Han undrar om jag trivs i Burma, om min semester är intressant? Jag blir genast misstänksam och undrar för mig själv om han är en spion? Men han ser för gammal ut för det. Kanske en pensionerad spion? Han frågar igen, högt och tydligt, om jag trivs i Burma. Jag nickar lite tafatt, ler osäkert och säger att javisst, allt är bara bra. Strålande, till och med. Bra, bra, nickar han, och tar ett litet steg bakåt, som om han ska gå, men så plösligt böjer han sig fram och viskar ´frihet åt Aung San Suu Kyi!´. Sedan rätar han på ryggen, sträcker på huvudet och önskar mig, högljutt, en fortsatt trevlig semester och går sin väg. Förvånad står jag kvar och ser honom försvinna nedför den tomma vägen.

Men jag upptäcker snart att episoder som denna är vanliga företelser. Över te och söta bullar i tehuset läser en ´opolitisk´ författare högt sin dikt om Abraham Lincoln och frihetsguddinan. På en utställning jag besöker har alla tavlor temat frihet, och en poet jag träffar har en påfågel, 1988-års studentupprors symbol, tatuerad över handryggen. När jag går till bokhandeln gräver försäljaren fram George Orwells böcker ur en djup väska, ser sig snabbt omkring och viskar, med knappt hörbar röst, att de handlar om Burma.

Under ytan i Burma har således missnöjet grott länge. Nu har det exploderat i en kaskad av rött. Tillbaks i Thailand delar jag en öl med min burmesiska vän Su Su. Hon har inte sovit på fem dagar och har stora trötta ögon. Jag försöker prata med henne men blir avbruten av det ständiga nyhetsflödet. Hennes dataskärm blinkar upphetsat, full av epost och meddelanden, telefonen ringer och ringer, på TV:n springer soldaterna snabbt förbi och diplomater uttalar sig diplomatiskt och korrekt. I tidningen är demonstranterna för evigt frusna med öppna arga munnar och knutna nävar.

På andra sidan gränsen blandas mörkrött blod med saliva och svett på munkarnas saffransröda tyger. Här, bredvid mig, i frustrerande säkerhet, blandas Su Sus salta tårar med ölen i hennes orörda glas.

Revolutionen är så nära och hon är så långt borta.

Får vi inte en förändring nu, säger hon, säger alla jag träffar, alla jag känner, kommer vi aldrig få det. Detta är vår revolution, vår saffransröda barfotarevolution. Förändringen måste komma.

Ta tillbaka orden

Jag och Shona bestämmer oss trots allt för att försöka prata med Mary. En torsdagseftermiddag, efter lunch, då eleverna har prov och jag inte behöver undervisa, föreslår vi ett café vi brukar gå till, som visserligen serverar mediokert och alldeles för svagt kaffe men som har fördelen av att ha en kylande och väl fungerande luftkonditionering, och som ligger på promenadavstånd från skolan.

Mary beställer en kopp grönt te, och ser milt förebrående på mig och Shona som dricker det dåliga kaffet. “Det där är ett gift, det där”, säger hon och nickar mot våra små vita porslinskoppar. Shona nickar trött, vi har båda hört det förut, och rör förstrött ner ett paket sötningsmedel i sitt kaffe. Mary höjer menade på ögonbrynen och börjar säga något om det hälsofarliga i att använda sötningsmedel, men Shona avbryter henne. ”Mary”, säger hon lite trevande, ”vi är här för att vi vill prata med dig om dina yogalektioner.” Hon tystnar och dricker en klunk kaffe. Mary ser uppfodrande på oss. ”Ja?” undrar hon. ”Mina yogalektioner. Vad menar ni? ”
”Orden du använder, de är nog inte alltid så lämpliga att använda”, försöker Shona förklara.
”Men det är ju precis detta jag vill ändra på!” utbrister Mary irriterat. ”Knulla, orgasm, kuk, detta är mäktiga ord vi bör ta tillvara på, och vara stolta över. De måste ta tillbaka orden.” Mary ser oss allvarligt i ögonen innan hon lägger till att hon inte rädd för att säga att hon tycker om att knulla. ”Och jag är stolt över min fitta”, säger hon med eftertryck. ”Det borde ni också vara”.
Ett par som sitter delar på en milkshake vid bordet bredvid oss börjar fnittra.

Shona suckar resignerat och kollat ut genom fönstret. Jag förstår att det är min tur att försöka resonera med Mary. ”Fast”, börjar jag, ”orden du introducerar dem till är ju inte deras till att börja med, engelska är inte deras modersmål. Deras engelska kunskaper är ganska så begränsade. Så det är ju inte ens ord de kan ta tillbaka. Och”, lägger jag till efter en paus, ”vi har ju inte ens börjat med sexualundervisningen ännu”.
Mary ser irriterad ut och öppnar handväskan för att ta fram en cigarett. Med en van rörelse tänder hon cigaretten och inhalerar djupt.
”Orden” säger hon på en utandning, röken slingrar sig runt vårt bord och sugs sedan upp av luftkonditioneringen i hörnet ”dessa mäktiga, viktiga ord, är helt enkelt en del av yogan. De har blivit en del av yogans mantra.” Mary ser oss stint i ögonen och ser nöjd ut med sig själv. ”Förstår ni? Yoga och sexuell frigörelse, på en och samma gång!”

Uttrycket ta tillbaka orden blir Marys nya budskap. Dagen därpå går jag in i klassrummet och ser till min förvåning en rad meningar, ord och bilder på vita tavlan. Ta tillbaka orden står skrivet högst upp på tavlan, budskapet understryket tre gånger med feta svarta streck. Under detta har någon (Mary misstänker jag) avbildat en vagina i rött. Det påminner mer om en halvissnad blomma än om en faktisk vagina. I högra hörnet har oförklarligt nog en bild av en blå, ganska kantig, dildo ritats och ordet incest och meningen no protection no erection skrivits i versaler, det sistnämnda med inte mindre än fem utropstecken efter sig.

Jag suckar och tar mig för pannan. Vad ska jag göra med Mary?

Om Omm och Vaginor

Eleverna, ett gäng starka, smarta unga kvinnor, verkar inte ta nån större skada av Marys lektioner. De har varit med om det mesta, från fattigdom och krig till arresteringar och mordförsök. Shona och jag resonerar att om de har överlevt den burmesiska juntan, ska de nog överleva Mary också.

En morgon går jag tidigt till skolan för att vara med på en yoga lektion. Jag kommer lite för sent och rummet är fullt med elever som sitter med korslagda ben på färgglada yogamattor. De har redan börjat och jag smyger mig in och sätter mig längst bak. Först uppfattar jag inte vad de säger –varje lektion börjar med alla upprepar mantrat ommm efter Mary, men nu låter det annorlunda. Det låter som om de säger kuk. Kuuuuuk. Kuuuuuuuuuuk. Kuuuuuuuuuuk. Men det kan de väl inte göra? Jag lyssnar igen, och tittar förvånat på Mary. Hon har slutna ögon och uttrycksfull mun, läpparna utsträckta till ett runt o när hon drar ut på ordet. Kuuuuuuuuuuuuuuuuk.


Det visar sig att Mary har bestämt sig för att använda ord från Vagina Monologerna som mantra. Istället för det traditionella ”omm”, avänder hon nu olika ord och uttryck från boken, olika ord för olika dagar, så att eleverna ska lära känna orden och inte vara rädda för dem. Mary visar mig hennes anteckningsbok där hon har skrivit ner ord hon tycker eleverna ska lära sig att inte vara rädda för. Kuk är för måndagar, vagina, tisdagar, orgasm, onsdagar och på torsdagar är mantran knulla. På fredagar återanvänder hon ett ord eller uttryck hon tycker eleverna bör arbeta mer med.

Lektioner

Lektionerna börjar. Jag undervisar efter lunch, när solen står som högst på himlen och vi alla är sömninga efter maten. Mary har yogapass två gången i veckan, medans frukostriset kokar, och har på något sätt lyckats få förmiddagstimmarna att bli hennes högst personliga engelskalektioner, trots att vi faktiskt har anställt en utbildad engelskalärare. Fonetik och uttal är det hon ska fokusera sig på men hon blir snabbt frustrerad på elevernas brittiska uttal, som inte försvinner hur många gånger hon än får dem att sitta igenom och sedan återberätta scener från Sex and the City. Engelska läraren, Shona, suckar och försöker prata med Chefen om Marys hopplösa lektioner men det leder ingenvart: pengarna talar högre än nån av oss och vi är alla medvetna om just hur mycket vi behöver Marys gröna sedlar, även om vi helst inte vill tänka på det.

Vi har lättlästa kopior av Anne Franks Dagbok, som jag föreslår att Mary kan läsa tillsammans med eleverna. Hon tar upp en kopia av boken och studerar den kritiskt. Nja, säger hon, och suckar lite. Anne Frank, jag vet inte. Eve Enslers Vagina Monologerna (the Vagina Monologues), dyker istället upp i klassrummet.

Mary är entusiastisk över Vagina Monologerna, eller Vaginan, som hon, och elverna, nu kallar boken för. Lärdomsrik och underhållande, samtidigt alvarlig och seriös. Och frigörande. En bibel för våra förtryckta! Hon ler förtjust och kramar om boken.

Yoga

Vi ska starta en skola för unga burmesiskor som bor i Thailand. Inte en riktig skola förstås, med skolböcker och höstterminer och pekpinnar och vita kritor, det kan vi inte ordna, men ett kortare program med några få elever ska nog gå bra. Det finns ett litet hus bakom kontoret, där vi anställda bor. Tanken är att det ska bli omgjort till skolhus, med elevernas sovrum däruppe och klassrum i det stora öppna vardagsrummet där nere. Vi som bor där ska flytta in i på kontoret. Det är bara en temporär lösning lovar Chefen, som själv lever med sin man och deras barn i ett eget hus någon kilometer från kontoret. En temporär lösning - i sex månader?! utbrister flera kontorsanställda när de får höra om planen och suckar irriterat, men flyttar ändå snällt in bland papper och datorer och kablar.

Unga Kvinnors Politiska Program ska skolan heta, som snart går med benämningen PP bland oss på kontoret. Chefen har stora visioner för programmet och får en förväntsanfull blick i sina ögon var gång någon nämner namnet. Programmet, säger hon sakta, suger länge på ordet som om det vore en karamell. Programmet, det är framtiden för våra unga. Betala för visionerna och hela härligheten ska naturligtvis Mary göra, och på invigningsdagen då vi står i vårt föredetta vardagsrum, numera klassrum, med trasig fläkt i taket och myror på väggarna, ser både Chefen och Mary stolt ut över de 10 nyanlända studenterna. Chefen håller ett inledande tal, välkomnar tjejerna till sitt nya hem och påminner dem om att kursen, eller Programmet som hon säger med eftertryck och paus, bara är sex månader lång. Därför är det viktigt att studera, ta tillfället i akt, respektera lärarna. Hon nickar mot oss lärare som väntar i rad snett bakom henne, som bokstäver i ett krokigt alfabet.

Patrick, dataläraren, ser ut som ett halvdant C där han lutar sig mot dörrkarmen. Shona, engelska ansvarig, är ett bredbent A. Jag, samhällskunskap och ekonomi, ett omvänt S där jag sitter på den hemsnickrade katedern. Mary ser ut some ett ivrigt I.

Ett glatt och energiskt Y (för yoga) hade kanske varit mer passande. Eller för att demonstrera hur vig man blir från träningen, ett komplicerat Q, ett invecklat litet g, ett norskt ø.

Mary ska alltså undervisa i yoga är det bestämt. Vem som har bestämt det är jag inte helt säker på, men jag har en känsla av att det kan ha varit de gröna sedlar hon omger sig, och nu oss, med. När jag frågar Chefen svarar hon unvikande och börjar istället tala entusiastiskt om Programmet.

Yoga, förklarar Mary för mig morgonen därpå, är förlösande. Hon upprepar ordet två gånger så att jag ska förstå hur förlösande det är. Fö-r-lö-sa-n-de. Jag nickar. Yoga, fortsätter hon, är inte bara fö-r-lö-sa-n-de. Det är även uppfyllande, infriande, förverkligande. Av exakt vadå? undrar jag. Av sig själv säger Mary och ler lite nedlåtande mot mig. Du uppfyller och förverkligar dig själv, infriar dina löften till dig själv. Yoga för våra elever, fortsätter hon, yoga för våra förtryckta –där har yogan en enorm potential att förlösa dem från förtrycket, ge dem möjligheter, möjligheter de inte annars skulle ha att förverkliga och uppfylla sig själva. För våra förtryckta? Jag undrar om jag har hört rätt, men det har jag. Ja, just för våra förtryckta är yogan så viktig säger Mary allvarligt och nickar sakta. Väldigt viktig.