Vi ska starta en skola för unga burmesiskor som bor i Thailand. Inte en riktig skola förstås, med skolböcker och höstterminer och pekpinnar och vita kritor, det kan vi inte ordna, men ett kortare program med några få elever ska nog gå bra. Det finns ett litet hus bakom kontoret, där vi anställda bor. Tanken är att det ska bli omgjort till skolhus, med elevernas sovrum däruppe och klassrum i det stora öppna vardagsrummet där nere. Vi som bor där ska flytta in i på kontoret. Det är bara en temporär lösning lovar Chefen, som själv lever med sin man och deras barn i ett eget hus någon kilometer från kontoret. En temporär lösning - i sex månader?! utbrister flera kontorsanställda när de får höra om planen och suckar irriterat, men flyttar ändå snällt in bland papper och datorer och kablar.
Unga Kvinnors Politiska Program ska skolan heta, som snart går med benämningen PP bland oss på kontoret. Chefen har stora visioner för programmet och får en förväntsanfull blick i sina ögon var gång någon nämner namnet. Programmet, säger hon sakta, suger länge på ordet som om det vore en karamell. Programmet, det är framtiden för våra unga. Betala för visionerna och hela härligheten ska naturligtvis Mary göra, och på invigningsdagen då vi står i vårt föredetta vardagsrum, numera klassrum, med trasig fläkt i taket och myror på väggarna, ser både Chefen och Mary stolt ut över de 10 nyanlända studenterna. Chefen håller ett inledande tal, välkomnar tjejerna till sitt nya hem och påminner dem om att kursen, eller Programmet som hon säger med eftertryck och paus, bara är sex månader lång. Därför är det viktigt att studera, ta tillfället i akt, respektera lärarna. Hon nickar mot oss lärare som väntar i rad snett bakom henne, som bokstäver i ett krokigt alfabet.
Patrick, dataläraren, ser ut som ett halvdant C där han lutar sig mot dörrkarmen. Shona, engelska ansvarig, är ett bredbent A. Jag, samhällskunskap och ekonomi, ett omvänt S där jag sitter på den hemsnickrade katedern. Mary ser ut some ett ivrigt I.
Ett glatt och energiskt Y (för yoga) hade kanske varit mer passande. Eller för att demonstrera hur vig man blir från träningen, ett komplicerat Q, ett invecklat litet g, ett norskt ø.
Mary ska alltså undervisa i yoga är det bestämt. Vem som har bestämt det är jag inte helt säker på, men jag har en känsla av att det kan ha varit de gröna sedlar hon omger sig, och nu oss, med. När jag frågar Chefen svarar hon unvikande och börjar istället tala entusiastiskt om Programmet.
Yoga, förklarar Mary för mig morgonen därpå, är förlösande. Hon upprepar ordet två gånger så att jag ska förstå hur förlösande det är. Fö-r-lö-sa-n-de. Jag nickar. Yoga, fortsätter hon, är inte bara fö-r-lö-sa-n-de. Det är även uppfyllande, infriande, förverkligande. Av exakt vadå? undrar jag. Av sig själv säger Mary och ler lite nedlåtande mot mig. Du uppfyller och förverkligar dig själv, infriar dina löften till dig själv. Yoga för våra elever, fortsätter hon, yoga för våra förtryckta –där har yogan en enorm potential att förlösa dem från förtrycket, ge dem möjligheter, möjligheter de inte annars skulle ha att förverkliga och uppfylla sig själva. För våra förtryckta? Jag undrar om jag har hört rätt, men det har jag. Ja, just för våra förtryckta är yogan så viktig säger Mary allvarligt och nickar sakta. Väldigt viktig.
Friday, February 15, 2008
Thursday, February 14, 2008
Den Feministiska Frälsningen
Engagerad är hon iallfall. Mary, nyfrälst feminist som hon blivit, de utomäktenskapliga affärerna, bantningen och skönhetsoperationern nu bakom henne, vill göra mer, mera.
Vad jag inte inser är att med Marys frälsning och hennes verison av feminism kommer även en övertygelse om att sexuell frigjordhet och en kvinnas rätt att använda sin kropp för egen njutning, står högst på rangordningen. Att detta inte talas om bland hennes elever tar hon som ett tecken på att de är (sexuellt) förtryckta av patriarkala, själviska asiatiska män. Jakten på (den asiatiska) klitorisen blir hennes personliga kampanj och raison d´étre, orgasmens alla sagolika effekter, hennes mantra och predikan i ett. Förskräkt står jag vid sidan och ser på. Hur välvillig jag än vill vara kan jag inte förklara bort hennes nedlåtande inställning.
Mary ser sig själv som en frigjord liberal västerländsk kvinna vars mål i livet nu blivit att visa de behövande, värnlösa flyktingarna (de orientaliska andra) vad de egentligen behöver och vill ha. För naturligtvis har de aldrig haft en orgasm och naturligtvis vet de inte var klitoris är och naturligtvis, självklart, är deras äkta män och pojkvänner alla potentialla kvinnomisshandlare och kvinnoförtryckare. Även om de inte slagit någon än, så vänta bara. Mary morrar elakt åt de flesta burmesiska män hon möter. ´Jag tycker helt enkelt inte om deras attityd´ brukar hon beklaga sig, ´den är så, ja jag vet inte, så förtryckande på nåt sätt´. Själv ser hon sin makes besök hos minderåriga thailändska prostituerade som ett tecken på hur öppet och sexuellt jämställt deras äktenskap är, vilket enligt Mary även bevisar att Mike var en feminist. ´Ibland har han på sig rosa´ brukar hon stolt lägga till om hon av någon anledning käner behov av att understryka sin mans feministiska ambitioner.
Vad jag inte inser är att med Marys frälsning och hennes verison av feminism kommer även en övertygelse om att sexuell frigjordhet och en kvinnas rätt att använda sin kropp för egen njutning, står högst på rangordningen. Att detta inte talas om bland hennes elever tar hon som ett tecken på att de är (sexuellt) förtryckta av patriarkala, själviska asiatiska män. Jakten på (den asiatiska) klitorisen blir hennes personliga kampanj och raison d´étre, orgasmens alla sagolika effekter, hennes mantra och predikan i ett. Förskräkt står jag vid sidan och ser på. Hur välvillig jag än vill vara kan jag inte förklara bort hennes nedlåtande inställning.
Mary ser sig själv som en frigjord liberal västerländsk kvinna vars mål i livet nu blivit att visa de behövande, värnlösa flyktingarna (de orientaliska andra) vad de egentligen behöver och vill ha. För naturligtvis har de aldrig haft en orgasm och naturligtvis vet de inte var klitoris är och naturligtvis, självklart, är deras äkta män och pojkvänner alla potentialla kvinnomisshandlare och kvinnoförtryckare. Även om de inte slagit någon än, så vänta bara. Mary morrar elakt åt de flesta burmesiska män hon möter. ´Jag tycker helt enkelt inte om deras attityd´ brukar hon beklaga sig, ´den är så, ja jag vet inte, så förtryckande på nåt sätt´. Själv ser hon sin makes besök hos minderåriga thailändska prostituerade som ett tecken på hur öppet och sexuellt jämställt deras äktenskap är, vilket enligt Mary även bevisar att Mike var en feminist. ´Ibland har han på sig rosa´ brukar hon stolt lägga till om hon av någon anledning käner behov av att understryka sin mans feministiska ambitioner.
Mary på Kontoret
Det blir tydligen bestämt att Mary ska få hjälpa till. Exakt när den konversationen hades är jag inte säker på men Chefen är väldigt nöjd över att en amerikanska, som hon säger stolt, ska komma och lära oss alla hur man pratar med folk från Europa och USA. Så plötsligt är Mary på kontoret var och varannan dag och konverserar glatt med allt och alla runt om kring henne. En timme om dagen är det officiell klasstid –då sitter hon på golvet i vårt vardagsrum (som vi använder som mötesrum) och pratar entusiastiskt om sig själv och sitt engagemang. Eftersom det är på engelska hennes monologer utförs på, tycker Chefen att det kan räknas om lektion. Jag försöker påpeka att majoriteten, eller, ja, egentligen alla, av mina arbetskamrater inte förstår Mary när hon pratar. Hon talar alldeles för snabbt. De stirrar blankt på henne med tomma ögon. Ibland upprepar de något ord Mary tycker är viktigt men hon förklarar inte vad det betyder så det är nog inte särskilt hjälpsamt. Chefen tycker dock inte att vi ska klaga. Mary har pengar –tillsammans med sin man Mike sitter Mary som styrelseledamot för en amerikansk välgörenhetsorganisation. Det har lovats financiell support till en del av våra projekt och en ny dator till kontoret. Dessutom är hon ju så engagerad nu, lägger Chefen till efter en paus men jag misstänker att det är Marys pengar och inte hennes engagemang som är den egentliga förklaringen till varför hon är så mycket hos oss när hon tydligen inte alls kan undervisa, den pedagogiska utbildningen till trots.
Mötet med Mary
En morgon ett par månader efter min ankomst till Thailand stiger jag ur duschen på det exklusiva privata gym som, lite ironiskt nog, ligger vägg i vägg med vårt illegala, fattiga kontor, och går rätt in i en annan kvinna. Hon tappar både handuken och necessären och närapå balansen. Jag ber snabbt om ursäkt och hjälper henne att plocka upp alla de små burkar och flaskor och diverse läppglanser och smink som spritt ut sig över hela golvet. Det visar sig att kvinnan heter Mary och är en nyinflyttad uttråkad medelålders amerikansk hemmafru, vars energi för tillfället mest verkar gå åt till att komma på olika sätt att (förgäves, skulle det visa sig) förföra sin dotters gympalärare. Mary har guldgula hilghlights i sitt annars rödfärgade hår som matchar hennes 8-sätes guldgula bil.
Vi börjar prata och det visar sig att Mary är på jakt efter ett syfte i sitt liv, en mening, även om hon inte säger det i så många ord, och även om jag inte uppfattar det så just då. Jag berättar att jag arbetar som lärare hos en kvinnorättsorganisation, men säger inget om att de jag arbetar med är burmeser eller att vår organisation är olaglig enligt thailändsk lag.
Mary bli genast intresserad och frågar om vi behöver volontärer? En till lärare kanske? Vars modersmål är amerikanska? Hon tittar hoppfullt på mig och lägger till att hon faktiskt har en pedagogisk utbildning.
En alldeles för varm eftermiddag några dagar senare möter jag Mary på parkeringen till gymmet för att ta med henne till kontoret. Jag har pratat med Chefen om Marys erbjudande och vi bestämde oss för att bjuda in henne till kontoret för att lära oss mer om Mary, och om vad det är hon kan och vill göra.
Mitt första intryck av Mary var att hon verkade snäll, och välmenande men väldigt väldigt uttråkad, och desperat efter någoting med mer värde, eller bara mer helt enkelt, än den gym-lunch-massage-cocktail-rutinen hon levde. Jag tänkte att det nog skulle vara bra för både henne och oss som ju faktiskt var i behov av en engelska lärare (jag undervisar i politik och folkrätt) om hon kunde hjälpa till lite på kontoret.
Marys första besök är som en virvelstorm –hon parkerar sitt guldåk utanför grinden, den enda bilen bland en rad av gamla cyklar och trasiga mopeder, de transportmedel vi använder oss av, och flyger in, en vision i blänkande kristaller och höga klackar. Hon tar av sig både gucciglasögonen och cowboy hatten när hon kommer in, stortögt tittande och leende på allt detta nya. Och tittar gör även mina arbetskamrater som aldrig utanför karaoke baren har sett en kvinna i en sån liten kjol och såna höga klackar. Likt en färgglad kolibri kvittrar Mary på non-stop och alldels för snabbt för att någon utom Chefen eller jag ska förstå vad det är hon säger. Presenter och kakor delas ut och sen flyger hon ut igen, en exotisk fågel, lika snabbt som hon kom, lämnar efter sig ett spår av dyr parfym och läppglans. Vi står stilla och hör hennes bil köra iväg.
Vi börjar prata och det visar sig att Mary är på jakt efter ett syfte i sitt liv, en mening, även om hon inte säger det i så många ord, och även om jag inte uppfattar det så just då. Jag berättar att jag arbetar som lärare hos en kvinnorättsorganisation, men säger inget om att de jag arbetar med är burmeser eller att vår organisation är olaglig enligt thailändsk lag.
Mary bli genast intresserad och frågar om vi behöver volontärer? En till lärare kanske? Vars modersmål är amerikanska? Hon tittar hoppfullt på mig och lägger till att hon faktiskt har en pedagogisk utbildning.
En alldeles för varm eftermiddag några dagar senare möter jag Mary på parkeringen till gymmet för att ta med henne till kontoret. Jag har pratat med Chefen om Marys erbjudande och vi bestämde oss för att bjuda in henne till kontoret för att lära oss mer om Mary, och om vad det är hon kan och vill göra.
Mitt första intryck av Mary var att hon verkade snäll, och välmenande men väldigt väldigt uttråkad, och desperat efter någoting med mer värde, eller bara mer helt enkelt, än den gym-lunch-massage-cocktail-rutinen hon levde. Jag tänkte att det nog skulle vara bra för både henne och oss som ju faktiskt var i behov av en engelska lärare (jag undervisar i politik och folkrätt) om hon kunde hjälpa till lite på kontoret.
Marys första besök är som en virvelstorm –hon parkerar sitt guldåk utanför grinden, den enda bilen bland en rad av gamla cyklar och trasiga mopeder, de transportmedel vi använder oss av, och flyger in, en vision i blänkande kristaller och höga klackar. Hon tar av sig både gucciglasögonen och cowboy hatten när hon kommer in, stortögt tittande och leende på allt detta nya. Och tittar gör även mina arbetskamrater som aldrig utanför karaoke baren har sett en kvinna i en sån liten kjol och såna höga klackar. Likt en färgglad kolibri kvittrar Mary på non-stop och alldels för snabbt för att någon utom Chefen eller jag ska förstå vad det är hon säger. Presenter och kakor delas ut och sen flyger hon ut igen, en exotisk fågel, lika snabbt som hon kom, lämnar efter sig ett spår av dyr parfym och läppglans. Vi står stilla och hör hennes bil köra iväg.
Början
I norra Thailand lever det hundratusentals burmeser på flykt undan krig och fattigdom i sitt hemland. Dessa burmeser, och deras organisationer, är sällan välkomna i Thailand och många tvingas gå under jorden för att undvika att bli arresterade av de thailändska myndigheterna.
Under ett par års tid arbetade jag som volontär hos en sådan underjordisk kvinnorättsorganisation, etablerad och styrd av de burmesiska flyktingar organisationen var avsedd att hjälpa. Det finns en brokig samling organisationer längs med den thai-burmesiska gränsen, den ena med ett längre namn än den andra, men alla med samma långsiktiga mål: ett demokratiskt Burma.
Detta asiatiska lapptäcke lockade även till sig en intressant skara västerlänningar som ensamma eller i grupp dök upp på gränslandet, med sina välmenande avsikter och diarrétabletter i högsta hugg.
Jag var en av dem och det här är min, högst personliga, berättelse om den tid jag arbetade som volontär längs med den thai-burmesiska gränsen. Min berättelse, och Marys förstårs.
Under ett par års tid arbetade jag som volontär hos en sådan underjordisk kvinnorättsorganisation, etablerad och styrd av de burmesiska flyktingar organisationen var avsedd att hjälpa. Det finns en brokig samling organisationer längs med den thai-burmesiska gränsen, den ena med ett längre namn än den andra, men alla med samma långsiktiga mål: ett demokratiskt Burma.
Detta asiatiska lapptäcke lockade även till sig en intressant skara västerlänningar som ensamma eller i grupp dök upp på gränslandet, med sina välmenande avsikter och diarrétabletter i högsta hugg.
Jag var en av dem och det här är min, högst personliga, berättelse om den tid jag arbetade som volontär längs med den thai-burmesiska gränsen. Min berättelse, och Marys förstårs.
Subscribe to:
Posts (Atom)
