Yoga

Vi ska starta en skola för unga burmesiskor som bor i Thailand. Inte en riktig skola förstås, med skolböcker och höstterminer och pekpinnar och vita kritor, det kan vi inte ordna, men ett kortare program med några få elever ska nog gå bra. Det finns ett litet hus bakom kontoret, där vi anställda bor. Tanken är att det ska bli omgjort till skolhus, med elevernas sovrum däruppe och klassrum i det stora öppna vardagsrummet där nere. Vi som bor där ska flytta in i på kontoret. Det är bara en temporär lösning lovar Chefen, som själv lever med sin man och deras barn i ett eget hus någon kilometer från kontoret. En temporär lösning - i sex månader?! utbrister flera kontorsanställda när de får höra om planen och suckar irriterat, men flyttar ändå snällt in bland papper och datorer och kablar.

Unga Kvinnors Politiska Program ska skolan heta, som snart går med benämningen PP bland oss på kontoret. Chefen har stora visioner för programmet och får en förväntsanfull blick i sina ögon var gång någon nämner namnet. Programmet, säger hon sakta, suger länge på ordet som om det vore en karamell. Programmet, det är framtiden för våra unga. Betala för visionerna och hela härligheten ska naturligtvis Mary göra, och på invigningsdagen då vi står i vårt föredetta vardagsrum, numera klassrum, med trasig fläkt i taket och myror på väggarna, ser både Chefen och Mary stolt ut över de 10 nyanlända studenterna. Chefen håller ett inledande tal, välkomnar tjejerna till sitt nya hem och påminner dem om att kursen, eller Programmet som hon säger med eftertryck och paus, bara är sex månader lång. Därför är det viktigt att studera, ta tillfället i akt, respektera lärarna. Hon nickar mot oss lärare som väntar i rad snett bakom henne, som bokstäver i ett krokigt alfabet.

Patrick, dataläraren, ser ut som ett halvdant C där han lutar sig mot dörrkarmen. Shona, engelska ansvarig, är ett bredbent A. Jag, samhällskunskap och ekonomi, ett omvänt S där jag sitter på den hemsnickrade katedern. Mary ser ut some ett ivrigt I.

Ett glatt och energiskt Y (för yoga) hade kanske varit mer passande. Eller för att demonstrera hur vig man blir från träningen, ett komplicerat Q, ett invecklat litet g, ett norskt ø.

Mary ska alltså undervisa i yoga är det bestämt. Vem som har bestämt det är jag inte helt säker på, men jag har en känsla av att det kan ha varit de gröna sedlar hon omger sig, och nu oss, med. När jag frågar Chefen svarar hon unvikande och börjar istället tala entusiastiskt om Programmet.

Yoga, förklarar Mary för mig morgonen därpå, är förlösande. Hon upprepar ordet två gånger så att jag ska förstå hur förlösande det är. Fö-r-lö-sa-n-de. Jag nickar. Yoga, fortsätter hon, är inte bara fö-r-lö-sa-n-de. Det är även uppfyllande, infriande, förverkligande. Av exakt vadå? undrar jag. Av sig själv säger Mary och ler lite nedlåtande mot mig. Du uppfyller och förverkligar dig själv, infriar dina löften till dig själv. Yoga för våra elever, fortsätter hon, yoga för våra förtryckta –där har yogan en enorm potential att förlösa dem från förtrycket, ge dem möjligheter, möjligheter de inte annars skulle ha att förverkliga och uppfylla sig själva. För våra förtryckta? Jag undrar om jag har hört rätt, men det har jag. Ja, just för våra förtryckta är yogan så viktig säger Mary allvarligt och nickar sakta. Väldigt viktig.