Saffran Revolutionen (III)

Mary knackar otåligt på dörren till klassrummet. Hon har bestämt sig för att inte åka till Burma. Jag sänder ett tyst tack till Mike, som jag är säker på satte stopp för resan.
“De protesterar där borta, och militären använder våld” förklarar hon myndigt när hon stiger in i klassrummet. ”Vi måste stödja munkarna som protesterar!” Hon nickar allvarligt och tar fram en röd tröja med ett tryck av Aung San Suu Kyi på. ”Vi måste visa solidaritet!” säger hon och håller up t-shirten för mig att se. Studenterna ser upp från grammatik böckerna de tills nu varit upptagna med. “S-O-L-I-D-A-R-I-T-E-T” artikulerar hon sakta och tydligt och ser allvarligt på studenterna och får alla att upprepa ordet efter henne. Hon skakar lite på t-shirten hon håller i. ”RÖD TRÖJA” säger hon och nickar. Tröjan har samma färg som munkarnas dräkt förklarar hon. ”Jo” säger jag, ”vi förstår.”
Jag försöker lägga till att det redan hållits flera demonstrationer som studenterna och jag har deltagit i, där allt från sandaler till diadem varit rött för att visa vår solidaritet med de burmesiska munkarna, men blir avbruten av Thazin som pekar på Marys tröja. ”Tröjan är trasig!” utbrister hon och nickar mot vad som ser ut att vara en reva i tyget. ”Vad har hänt?”

Mary ler kokett och fnittar till. ”Äsch, inte är tröjan trasig. Vänta så ska ni få se!” Snabbt river hon av sig linnet hon har på sig och drar den röda tröjan över huvudet. ”Tadaa!” utbrister hon glatt, sträcker ut armarna och viftar på höfterna i en imitation av en show-girl.
Studenterna stirrar förstummat på Mary. Kampanj tshirten har fått en ordentlig urringning och större delen av Aung San Suu Kyis huvud är bortklippt för att visa en generös klyfta mella brösten. Thazin som sitter längst fram kan inte slita blicken från Marys lilla guldkors som glittrar och glimmar mellan brösten. ”Sexy lady, eller vad?!” ler Mary och blinkar förföriskt med ena ögat.
”Vet ni tjejer" säger hon med en allvarligare min, "det är viktigt att bevaka sin sexualitet. Precis som det är viktigt att slåss mot juntan eller för demokrati, är det viktigt att ni bevakar er sexualitet.” Hon nickar och låter sina ögon vila på alla studenter i tur innan hon fortsätter. ”Ni har alla blivit FÖRTRYCKTA” säger hon med eftertryck och väntar på att studenterna ska upprepa ordet efter henne, innan hon fortsätter: ”Er KULTUR är förtryckande. Mot kvinnor menar jag. Eller hur?” Hon nickar uppfodrande. ”Naturligtvis är det inte ert fel. Ni kan inte rå för er kultur. Men nu är ni i Thailand och lär er om hur det kan vara i andra kulturer, som i min kultur. Min västerländska kultur” förtydligar hon innan hon fortsätter. ”I Europa och i Amerika, där är kvinnor inte förtryckta. Vi kan till exempel rösta och ha på oss korta kjolar och ha sex.” Mary ler och ser ut över klassrummet. Thazin stirrar fortfarande storögt på henne. ”Men tröjan?” säger hon förvirrat. ”Den är ju trasig.”

Saffran Revolutionen (II)

Alla talar om revolutionen i Burma. Om munkarna och om nunnorna och civil befolkningen som har fått nog och protesterna som bara sväller och sväller. Vi väntar alla spänt på nyheter. Alla, det vill säga, utom Mary.

Hon ska ta med sig familjen på semester till Burma och är upptagen av att planera tempelbesök och boka hotel och packa matchande kläder. Hon frågar mig om jag tror det kan vara svårt att använda högklackade skor i Rangoon, ska hon bara ta med sig sandaler? Men hennes Manolo Blahniks är så snygga, hennes favoritskor. Och jättesköna att gå i, trots att de har så höga klackar!

Jag rycker på axlarna och påpekar att vägarna i Burma är inte så väl underhållna. Dessutom så marsherar så många människor där nu; hon kanske inte får plats att gå. Men det sista hör hon inte. Och barnen, frågar hon, vad ska jag underhålla dem med? Hon suckar och lägger till att det är så jobbigt att behöva tänka på dem hela tiden. Finns det kanske nån vattenpark i Rangoon som de kan leka i, eller nåt liknande till Disneyworld?

Hon packar kartor. Jag skickar henne BBCs karta över var demonstrationstågen har slingrat sig genom Rangoon. Jag skickar henne Irrawaddy's Burma karta med en timeline över protesterna. Och då hon är amerikan, skickar jag henne CNNs kortfattade och mycket förenklade summering av Burmas bensinprotester, med en klar och okomplicerad karta i starka färger (som har små stjärnor i olika färger över var demonstrationer har hållits). Det visar sig att hon inte kan öppna bilagor på sin e-mail.

Jag tänker på hennes döttrar och bestämmer mig för att prata med Mary. "Jag tycker inte att ni ska åka till Burma nu," säger jag, "det är så oroligt där. Det kan kanske blir farligt. Tänk på flickorna." Men Mary övertalas inte så lätt. "Vi var i Rwanda 1994, det var spännande. Alltså inte när allt det där bråket hände," förklarar hon, "men sen, efteråt. Vi tog bilder från flyktinglägren. Det var så vackert där –vilken natur! Men det var svårt att få tag på vegetarisk mat. Och definitivt ingenting ekologiskt." Med en suck lägger hon till efter en stunds inåtvänd tystnad att ja, det är inte underligt att de dör så unga i Afrika med all den dåliga mat de äter. Med denna lilla insikt tar hon en klunk från vattenflaskan och säger adjö. Förklarar att hon måste hinna till gymmet innan skoldagen är över och barnen ska hämtas och skjutsas. Hon ger mig en liten kram på vägen ut och vinkar ett glatt hejdå från bilen.

Jag bestämmer mig för att tala med Mike. Han kanske ser på nyheterna. Och han borde absolut kunna öppna bilagor i sina emails även om han inte ser på nyheterna, han äger ju ett dataföretag. Funkar inte det ska jag säga att det inte finns någon vegetarisk mat i Burma, inga grönsaker alls. Och definitivt ingenting ekologiskt.

Saffran Revolutionen (I)

Jag tar semester från Mary, och från skolan, och reser till ett regnindränkt och fuktigt Rangoon. Det är juli 2007 och alltså bara ett par veckor innan den munkledda Saffran Revolutionen skakar om Burma med sitt krav på demokrati och frihet, men om detta vet jag ännu inget. Rangoon är en övergiven stad, bortglömd och trasig. Vägarna är sprukna, gatlyktorna står mörka och tomma och färgen på husfasaderna har falnat till ett grått ingenting. Hemma hos vänner, i vardagsrum tända med ljus och fotogenlampor, äter jag mat tillagad över kol. Ute på gatorna springer smutsiga barfotabarn i mina hasor, hungriga och uttråkade. Under ytan gror missnöjet.

Mannen hejdar mig när jag är på väg till affären. Han är liten och gråhårig och klädd i en skinande ren lila longyi. Hans engelska är välvårdad och stolt, med spår av BBC och det kolonialska 30-talets brittiska skolgång. Han undrar om jag trivs i Burma, om min semester är intressant? Jag blir genast misstänksam och undrar för mig själv om han är en spion? Men han ser för gammal ut för det. Kanske en pensionerad spion? Han frågar igen, högt och tydligt, om jag trivs i Burma. Jag nickar lite tafatt, ler osäkert och säger att javisst, allt är bara bra. Strålande, till och med. Bra, bra, nickar han, och tar ett litet steg bakåt, som om han ska gå, men så plösligt böjer han sig fram och viskar ´frihet åt Aung San Suu Kyi!´. Sedan rätar han på ryggen, sträcker på huvudet och önskar mig, högljutt, en fortsatt trevlig semester och går sin väg. Förvånad står jag kvar och ser honom försvinna nedför den tomma vägen.

Men jag upptäcker snart att episoder som denna är vanliga företelser. Över te och söta bullar i tehuset läser en ´opolitisk´ författare högt sin dikt om Abraham Lincoln och frihetsguddinan. På en utställning jag besöker har alla tavlor temat frihet, och en poet jag träffar har en påfågel, 1988-års studentupprors symbol, tatuerad över handryggen. När jag går till bokhandeln gräver försäljaren fram George Orwells böcker ur en djup väska, ser sig snabbt omkring och viskar, med knappt hörbar röst, att de handlar om Burma.

Under ytan i Burma har således missnöjet grott länge. Nu har det exploderat i en kaskad av rött. Tillbaks i Thailand delar jag en öl med min burmesiska vän Su Su. Hon har inte sovit på fem dagar och har stora trötta ögon. Jag försöker prata med henne men blir avbruten av det ständiga nyhetsflödet. Hennes dataskärm blinkar upphetsat, full av epost och meddelanden, telefonen ringer och ringer, på TV:n springer soldaterna snabbt förbi och diplomater uttalar sig diplomatiskt och korrekt. I tidningen är demonstranterna för evigt frusna med öppna arga munnar och knutna nävar.

På andra sidan gränsen blandas mörkrött blod med saliva och svett på munkarnas saffransröda tyger. Här, bredvid mig, i frustrerande säkerhet, blandas Su Sus salta tårar med ölen i hennes orörda glas.

Revolutionen är så nära och hon är så långt borta.

Får vi inte en förändring nu, säger hon, säger alla jag träffar, alla jag känner, kommer vi aldrig få det. Detta är vår revolution, vår saffransröda barfotarevolution. Förändringen måste komma.