Alla talar om revolutionen i Burma. Om munkarna och om nunnorna och civil befolkningen som har fått nog och protesterna som bara sväller och sväller. Vi väntar alla spänt på nyheter. Alla, det vill säga, utom Mary.
Hon ska ta med sig familjen på semester till Burma och är upptagen av att planera tempelbesök och boka hotel och packa matchande kläder. Hon frågar mig om jag tror det kan vara svårt att använda högklackade skor i Rangoon, ska hon bara ta med sig sandaler? Men hennes Manolo Blahniks är så snygga, hennes favoritskor. Och jättesköna att gå i, trots att de har så höga klackar!
Jag rycker på axlarna och påpekar att vägarna i Burma är inte så väl underhållna. Dessutom så marsherar så många människor där nu; hon kanske inte får plats att gå. Men det sista hör hon inte. Och barnen, frågar hon, vad ska jag underhålla dem med? Hon suckar och lägger till att det är så jobbigt att behöva tänka på dem hela tiden. Finns det kanske nån vattenpark i Rangoon som de kan leka i, eller nåt liknande till Disneyworld?
Hon packar kartor. Jag skickar henne BBCs karta över var demonstrationstågen har slingrat sig genom Rangoon. Jag skickar henne Irrawaddy's Burma karta med en timeline över protesterna. Och då hon är amerikan, skickar jag henne CNNs kortfattade och mycket förenklade summering av Burmas bensinprotester, med en klar och okomplicerad karta i starka färger (som har små stjärnor i olika färger över var demonstrationer har hållits). Det visar sig att hon inte kan öppna bilagor på sin e-mail.
Jag tänker på hennes döttrar och bestämmer mig för att prata med Mary. "Jag tycker inte att ni ska åka till Burma nu," säger jag, "det är så oroligt där. Det kan kanske blir farligt. Tänk på flickorna." Men Mary övertalas inte så lätt. "Vi var i Rwanda 1994, det var spännande. Alltså inte när allt det där bråket hände," förklarar hon, "men sen, efteråt. Vi tog bilder från flyktinglägren. Det var så vackert där –vilken natur! Men det var svårt att få tag på vegetarisk mat. Och definitivt ingenting ekologiskt." Med en suck lägger hon till efter en stunds inåtvänd tystnad att ja, det är inte underligt att de dör så unga i Afrika med all den dåliga mat de äter. Med denna lilla insikt tar hon en klunk från vattenflaskan och säger adjö. Förklarar att hon måste hinna till gymmet innan skoldagen är över och barnen ska hämtas och skjutsas. Hon ger mig en liten kram på vägen ut och vinkar ett glatt hejdå från bilen.
Jag bestämmer mig för att tala med Mike. Han kanske ser på nyheterna. Och han borde absolut kunna öppna bilagor i sina emails även om han inte ser på nyheterna, han äger ju ett dataföretag. Funkar inte det ska jag säga att det inte finns någon vegetarisk mat i Burma, inga grönsaker alls. Och definitivt ingenting ekologiskt.
No comments:
Post a Comment