Jag tar semester från Mary, och från skolan, och reser till ett regnindränkt och fuktigt Rangoon. Det är juli 2007 och alltså bara ett par veckor innan den munkledda Saffran Revolutionen skakar om Burma med sitt krav på demokrati och frihet, men om detta vet jag ännu inget. Rangoon är en övergiven stad, bortglömd och trasig. Vägarna är sprukna, gatlyktorna står mörka och tomma och färgen på husfasaderna har falnat till ett grått ingenting. Hemma hos vänner, i vardagsrum tända med ljus och fotogenlampor, äter jag mat tillagad över kol. Ute på gatorna springer smutsiga barfotabarn i mina hasor, hungriga och uttråkade. Under ytan gror missnöjet.
Mannen hejdar mig när jag är på väg till affären. Han är liten och gråhårig och klädd i en skinande ren lila longyi. Hans engelska är välvårdad och stolt, med spår av BBC och det kolonialska 30-talets brittiska skolgång. Han undrar om jag trivs i Burma, om min semester är intressant? Jag blir genast misstänksam och undrar för mig själv om han är en spion? Men han ser för gammal ut för det. Kanske en pensionerad spion? Han frågar igen, högt och tydligt, om jag trivs i Burma. Jag nickar lite tafatt, ler osäkert och säger att javisst, allt är bara bra. Strålande, till och med. Bra, bra, nickar han, och tar ett litet steg bakåt, som om han ska gå, men så plösligt böjer han sig fram och viskar ´frihet åt Aung San Suu Kyi!´. Sedan rätar han på ryggen, sträcker på huvudet och önskar mig, högljutt, en fortsatt trevlig semester och går sin väg. Förvånad står jag kvar och ser honom försvinna nedför den tomma vägen.
Men jag upptäcker snart att episoder som denna är vanliga företelser. Över te och söta bullar i tehuset läser en ´opolitisk´ författare högt sin dikt om Abraham Lincoln och frihetsguddinan. På en utställning jag besöker har alla tavlor temat frihet, och en poet jag träffar har en påfågel, 1988-års studentupprors symbol, tatuerad över handryggen. När jag går till bokhandeln gräver försäljaren fram George Orwells böcker ur en djup väska, ser sig snabbt omkring och viskar, med knappt hörbar röst, att de handlar om Burma.
Under ytan i Burma har således missnöjet grott länge. Nu har det exploderat i en kaskad av rött. Tillbaks i Thailand delar jag en öl med min burmesiska vän Su Su. Hon har inte sovit på fem dagar och har stora trötta ögon. Jag försöker prata med henne men blir avbruten av det ständiga nyhetsflödet. Hennes dataskärm blinkar upphetsat, full av epost och meddelanden, telefonen ringer och ringer, på TV:n springer soldaterna snabbt förbi och diplomater uttalar sig diplomatiskt och korrekt. I tidningen är demonstranterna för evigt frusna med öppna arga munnar och knutna nävar.
På andra sidan gränsen blandas mörkrött blod med saliva och svett på munkarnas saffransröda tyger. Här, bredvid mig, i frustrerande säkerhet, blandas Su Sus salta tårar med ölen i hennes orörda glas.
Revolutionen är så nära och hon är så långt borta.
Får vi inte en förändring nu, säger hon, säger alla jag träffar, alla jag känner, kommer vi aldrig få det. Detta är vår revolution, vår saffransröda barfotarevolution. Förändringen måste komma.
No comments:
Post a Comment