Engagerad är hon iallfall. Mary, nyfrälst feminist som hon blivit, de utomäktenskapliga affärerna, bantningen och skönhetsoperationern nu bakom henne, vill göra mer, mera.
Vad jag inte inser är att med Marys frälsning och hennes verison av feminism kommer även en övertygelse om att sexuell frigjordhet och en kvinnas rätt att använda sin kropp för egen njutning, står högst på rangordningen. Att detta inte talas om bland hennes elever tar hon som ett tecken på att de är (sexuellt) förtryckta av patriarkala, själviska asiatiska män. Jakten på (den asiatiska) klitorisen blir hennes personliga kampanj och raison d´étre, orgasmens alla sagolika effekter, hennes mantra och predikan i ett. Förskräkt står jag vid sidan och ser på. Hur välvillig jag än vill vara kan jag inte förklara bort hennes nedlåtande inställning.
Mary ser sig själv som en frigjord liberal västerländsk kvinna vars mål i livet nu blivit att visa de behövande, värnlösa flyktingarna (de orientaliska andra) vad de egentligen behöver och vill ha. För naturligtvis har de aldrig haft en orgasm och naturligtvis vet de inte var klitoris är och naturligtvis, självklart, är deras äkta män och pojkvänner alla potentialla kvinnomisshandlare och kvinnoförtryckare. Även om de inte slagit någon än, så vänta bara. Mary morrar elakt åt de flesta burmesiska män hon möter. ´Jag tycker helt enkelt inte om deras attityd´ brukar hon beklaga sig, ´den är så, ja jag vet inte, så förtryckande på nåt sätt´. Själv ser hon sin makes besök hos minderåriga thailändska prostituerade som ett tecken på hur öppet och sexuellt jämställt deras äktenskap är, vilket enligt Mary även bevisar att Mike var en feminist. ´Ibland har han på sig rosa´ brukar hon stolt lägga till om hon av någon anledning käner behov av att understryka sin mans feministiska ambitioner.
Thursday, February 14, 2008
Mary på Kontoret
Det blir tydligen bestämt att Mary ska få hjälpa till. Exakt när den konversationen hades är jag inte säker på men Chefen är väldigt nöjd över att en amerikanska, som hon säger stolt, ska komma och lära oss alla hur man pratar med folk från Europa och USA. Så plötsligt är Mary på kontoret var och varannan dag och konverserar glatt med allt och alla runt om kring henne. En timme om dagen är det officiell klasstid –då sitter hon på golvet i vårt vardagsrum (som vi använder som mötesrum) och pratar entusiastiskt om sig själv och sitt engagemang. Eftersom det är på engelska hennes monologer utförs på, tycker Chefen att det kan räknas om lektion. Jag försöker påpeka att majoriteten, eller, ja, egentligen alla, av mina arbetskamrater inte förstår Mary när hon pratar. Hon talar alldeles för snabbt. De stirrar blankt på henne med tomma ögon. Ibland upprepar de något ord Mary tycker är viktigt men hon förklarar inte vad det betyder så det är nog inte särskilt hjälpsamt. Chefen tycker dock inte att vi ska klaga. Mary har pengar –tillsammans med sin man Mike sitter Mary som styrelseledamot för en amerikansk välgörenhetsorganisation. Det har lovats financiell support till en del av våra projekt och en ny dator till kontoret. Dessutom är hon ju så engagerad nu, lägger Chefen till efter en paus men jag misstänker att det är Marys pengar och inte hennes engagemang som är den egentliga förklaringen till varför hon är så mycket hos oss när hon tydligen inte alls kan undervisa, den pedagogiska utbildningen till trots.
Mötet med Mary
En morgon ett par månader efter min ankomst till Thailand stiger jag ur duschen på det exklusiva privata gym som, lite ironiskt nog, ligger vägg i vägg med vårt illegala, fattiga kontor, och går rätt in i en annan kvinna. Hon tappar både handuken och necessären och närapå balansen. Jag ber snabbt om ursäkt och hjälper henne att plocka upp alla de små burkar och flaskor och diverse läppglanser och smink som spritt ut sig över hela golvet. Det visar sig att kvinnan heter Mary och är en nyinflyttad uttråkad medelålders amerikansk hemmafru, vars energi för tillfället mest verkar gå åt till att komma på olika sätt att (förgäves, skulle det visa sig) förföra sin dotters gympalärare. Mary har guldgula hilghlights i sitt annars rödfärgade hår som matchar hennes 8-sätes guldgula bil.
Vi börjar prata och det visar sig att Mary är på jakt efter ett syfte i sitt liv, en mening, även om hon inte säger det i så många ord, och även om jag inte uppfattar det så just då. Jag berättar att jag arbetar som lärare hos en kvinnorättsorganisation, men säger inget om att de jag arbetar med är burmeser eller att vår organisation är olaglig enligt thailändsk lag.
Mary bli genast intresserad och frågar om vi behöver volontärer? En till lärare kanske? Vars modersmål är amerikanska? Hon tittar hoppfullt på mig och lägger till att hon faktiskt har en pedagogisk utbildning.
En alldeles för varm eftermiddag några dagar senare möter jag Mary på parkeringen till gymmet för att ta med henne till kontoret. Jag har pratat med Chefen om Marys erbjudande och vi bestämde oss för att bjuda in henne till kontoret för att lära oss mer om Mary, och om vad det är hon kan och vill göra.
Mitt första intryck av Mary var att hon verkade snäll, och välmenande men väldigt väldigt uttråkad, och desperat efter någoting med mer värde, eller bara mer helt enkelt, än den gym-lunch-massage-cocktail-rutinen hon levde. Jag tänkte att det nog skulle vara bra för både henne och oss som ju faktiskt var i behov av en engelska lärare (jag undervisar i politik och folkrätt) om hon kunde hjälpa till lite på kontoret.
Marys första besök är som en virvelstorm –hon parkerar sitt guldåk utanför grinden, den enda bilen bland en rad av gamla cyklar och trasiga mopeder, de transportmedel vi använder oss av, och flyger in, en vision i blänkande kristaller och höga klackar. Hon tar av sig både gucciglasögonen och cowboy hatten när hon kommer in, stortögt tittande och leende på allt detta nya. Och tittar gör även mina arbetskamrater som aldrig utanför karaoke baren har sett en kvinna i en sån liten kjol och såna höga klackar. Likt en färgglad kolibri kvittrar Mary på non-stop och alldels för snabbt för att någon utom Chefen eller jag ska förstå vad det är hon säger. Presenter och kakor delas ut och sen flyger hon ut igen, en exotisk fågel, lika snabbt som hon kom, lämnar efter sig ett spår av dyr parfym och läppglans. Vi står stilla och hör hennes bil köra iväg.
Vi börjar prata och det visar sig att Mary är på jakt efter ett syfte i sitt liv, en mening, även om hon inte säger det i så många ord, och även om jag inte uppfattar det så just då. Jag berättar att jag arbetar som lärare hos en kvinnorättsorganisation, men säger inget om att de jag arbetar med är burmeser eller att vår organisation är olaglig enligt thailändsk lag.
Mary bli genast intresserad och frågar om vi behöver volontärer? En till lärare kanske? Vars modersmål är amerikanska? Hon tittar hoppfullt på mig och lägger till att hon faktiskt har en pedagogisk utbildning.
En alldeles för varm eftermiddag några dagar senare möter jag Mary på parkeringen till gymmet för att ta med henne till kontoret. Jag har pratat med Chefen om Marys erbjudande och vi bestämde oss för att bjuda in henne till kontoret för att lära oss mer om Mary, och om vad det är hon kan och vill göra.
Mitt första intryck av Mary var att hon verkade snäll, och välmenande men väldigt väldigt uttråkad, och desperat efter någoting med mer värde, eller bara mer helt enkelt, än den gym-lunch-massage-cocktail-rutinen hon levde. Jag tänkte att det nog skulle vara bra för både henne och oss som ju faktiskt var i behov av en engelska lärare (jag undervisar i politik och folkrätt) om hon kunde hjälpa till lite på kontoret.
Marys första besök är som en virvelstorm –hon parkerar sitt guldåk utanför grinden, den enda bilen bland en rad av gamla cyklar och trasiga mopeder, de transportmedel vi använder oss av, och flyger in, en vision i blänkande kristaller och höga klackar. Hon tar av sig både gucciglasögonen och cowboy hatten när hon kommer in, stortögt tittande och leende på allt detta nya. Och tittar gör även mina arbetskamrater som aldrig utanför karaoke baren har sett en kvinna i en sån liten kjol och såna höga klackar. Likt en färgglad kolibri kvittrar Mary på non-stop och alldels för snabbt för att någon utom Chefen eller jag ska förstå vad det är hon säger. Presenter och kakor delas ut och sen flyger hon ut igen, en exotisk fågel, lika snabbt som hon kom, lämnar efter sig ett spår av dyr parfym och läppglans. Vi står stilla och hör hennes bil köra iväg.
Början
I norra Thailand lever det hundratusentals burmeser på flykt undan krig och fattigdom i sitt hemland. Dessa burmeser, och deras organisationer, är sällan välkomna i Thailand och många tvingas gå under jorden för att undvika att bli arresterade av de thailändska myndigheterna.
Under ett par års tid arbetade jag som volontär hos en sådan underjordisk kvinnorättsorganisation, etablerad och styrd av de burmesiska flyktingar organisationen var avsedd att hjälpa. Det finns en brokig samling organisationer längs med den thai-burmesiska gränsen, den ena med ett längre namn än den andra, men alla med samma långsiktiga mål: ett demokratiskt Burma.
Detta asiatiska lapptäcke lockade även till sig en intressant skara västerlänningar som ensamma eller i grupp dök upp på gränslandet, med sina välmenande avsikter och diarrétabletter i högsta hugg.
Jag var en av dem och det här är min, högst personliga, berättelse om den tid jag arbetade som volontär längs med den thai-burmesiska gränsen. Min berättelse, och Marys förstårs.
Under ett par års tid arbetade jag som volontär hos en sådan underjordisk kvinnorättsorganisation, etablerad och styrd av de burmesiska flyktingar organisationen var avsedd att hjälpa. Det finns en brokig samling organisationer längs med den thai-burmesiska gränsen, den ena med ett längre namn än den andra, men alla med samma långsiktiga mål: ett demokratiskt Burma.
Detta asiatiska lapptäcke lockade även till sig en intressant skara västerlänningar som ensamma eller i grupp dök upp på gränslandet, med sina välmenande avsikter och diarrétabletter i högsta hugg.
Jag var en av dem och det här är min, högst personliga, berättelse om den tid jag arbetade som volontär längs med den thai-burmesiska gränsen. Min berättelse, och Marys förstårs.
Subscribe to:
Posts (Atom)
